Om oss
Jag passerat 50 år och mina intressen är hundar (fostran, etologi,
kroppsspråk mm.) Men även att göra hemsidor, fotografera och skriva olika
texter. Det är min egen hemsida som blir "offret" varje gång jag vill prova
något nytt. Allt måste provas och för allt jag lär mig måste jag ta reda på mer.
Även att sy i läder/skinn är något som jag tycker om. Ett nytt halsband,
speciellt för min hund är något av ett måste. Ja, det mesta som är kreativt
passar mig bra.
En dröm är att en gång få ha en egen valpkull. Att få
vara med alla dagar från födelsen tills det är dags att flytta sin sina nya
familjer. Vi får väl se hur allt utvecklas nu när jag för första gången faktiskt
har skaffat en tik. Men det är mycket som ska klaffa för att jag ska para henne.
Jag är utbildad instruktör i Brukshundklubben och uppvuxen i ett hem där
det alltid funnits hundar. Innan jag skaffade rottweiler var det schäfer. Men
ett tag hade vi även en Shetland sheepdog. Hemma hos oss finns det nu två
rottweiler, Gösta född i februari 2006 och hans dotter Berta född i juni 2010.
Då dottern också har skaffat hund finns här även både nu och då även en Jack
Russel vid namn Teo. Han är född i december 2005 så det är ofta rabalder mellan
honom och Gösta.
Rasen...
Jag gillar rasens energi, beslutsamhet och tydliga kroppsspråk. Det är
alltid lika intressant att kunna se vad dom vill och inte vill. Rottweilern
är inte någon lättfostrad hund då dom i regel har mycket dominans och
självständighet. Detta gör det svårt för den oerfarne.
Jag har haft
förmånen att samtidigt ha två stycken att sitta och "beundra", vilket har
varit enormt intressant. Att på nära håll få se samspelet hundarna emellan
är spännande. Det är ofta mycket små saker som sker, men den andra förstår
direkt vad det handlar om. Ett ögonkast, sänkning av svansen, höja lite på
huvudet osv.
Det är synd att rasen har blivit klassad som
"kamphund", då det faktiskt ursprungligen är en boskapsväktare. Det är väl
till viss del storleken som är skrämmande. Men också att så många har hamnat
i "fel händer". Det är upp till oss att visa hur trevlig en rottis faktiskt
är. Med bättre rykte skulle den kanske inte bli lika intressant för dom som
för övrigt inte borde ha någon hund.
Berta
Hon är som liten otroligt lik sin farfar - Buster. Hon hör när det passar
henne. Men det gör det oftare och oftare så hon har nog börjat fatta vitsen
med att komma.
Berta har hittills varit med på jobbet och precis
som sin far har hon aldrig varit något problem. Kelar gärna och när hon
ligger i vårat hörn märker ingen att hon är med.
Hon älskar att spåra... och gör det otroligt bra. Kanske inte världens tuffaste brud... men oj vad hon vill jobba. Är alltid med på nya äventyr och älskar att vara med husse ut och springa.
Bertas blick säger alltid: - Vad ska vi göra nu?
Gösta
är en riktig goding. Han har aldrig riktigt känts som en valp utan mycket
mognare. Redan från 9 veckor har han varit med mig på jobbet om dagarna och
har aldrig varit till besvär. "Troligen en av Sveriges mest kelade
rottisar." Alla i vår "flock" på jobbet kelar och gosar så snart dom får en
chans. Gösta har definitivt inget emot det och kastar sig villigt på rygg
med magen i vädret.
Gösta är ganska självständig men har ändå stor
lust att göra saker tillsammans. Vilket gör att han gärna lyssnar och lär.
Däremot har han mer dominans än sin far, men inte på långa vägar som min
första rottis, Rocky. Jag har alltid tyckt att Buster avreagerar snabbt men
Gösta är riktigt cool. Han ser ut som om han tänkte, jaha... så var det
inget mer med det.
Buster
kunde vara en riktig plåga, men han var alltid såååå glad och lycklig.
Det är en egenskap som uppväger mycket annat. Han vaknade på morgonen och
tycktes säga: - Åh, äntligen en ny härlig dag, nu kör vi.
Buster har aldrig varit speciellt aggressiv eller dominant. Men ändå mycket
mer besvärlig att handskas med. Han klarade sig själv, sedan kunde jag slå
kullerbyttor men han kom ändå bara när han själv ville. Hans enorma
självständighet gjorde mig galen i bland.
Det värsta han visste var
är när jag tog i honom för att korrigera något. Det löste jag genom att
börja klickerträna i stället. Då blev han enormt positiv och provade gärna
olika saker för att få belöning. Men som sagt, hans enorma glädje uppvägde
en hel del besvär.
Rocky
min första rottweiler kunde som liten vara mycket jobbig. Det var inte
den lättaste hund att lära sig förstå, men han blev som äldre världens
goaste. Men bakom den trevliga hunden fanns det åtskilliga timmars
lydnadsträning.
Som liten hade han mycket valpaggressivitet. Ville
han inte att man skulle ta i honom fick man skylla sig själv om man gjorde
det. Men som tur är går sådant över med tiden. Han har alltid varit ganska
dominant och har med jämna mellanrum försökt att vinna över mig.
Han var en riktig gentleman och tyckte inte om att slåss, det undvek han
helst. Därför hade vi aldrig några problem med andra hanar. De sista 4 år
lekte han med kompisens rottweilerhane och det fungerade bra. Han utnyttjade
sitt kroppsspråk enormt vid hundmöten.
Däremot var han väldigt
förarberoende och gjorde vad som helst för att jag skulle vara nöjd och
glad. Därför har han alltid varit tacksam att träna lydnad med. Förstod han
inte provade han direkt något nytt, allt för att få beröm.
Hans
motto var alltid:
-Tillsammans är vi oslagbara.
