Jag är 47 år och mina intressen är hundar (fostran, etologi, kroppsspråk mm.) Men även att göra hemsidor, fotografera och skriva olika texter. Det är min egen hemsida som blir "offret" varje gång jag vill prova något nytt. Allt måste provas och för allt jag lär mig måste jag ta reda på mer. Även att sy i läder/skinn är något som jag tycker om. Ett nytt halsband, speciellt för min hund är något av ett måste. Ja, det mesta som är kreativt passar mig bra.
En dröm är att en gång få ha en egen valpkull. Att få vara med alla dagar från födelsen tills det är dags att flytta sin sina nya familjer. Men det lär väl aldrig slå in eftersom jag alltid skaffar mig en ny hanhund. Kanske det någon gång under resans gång ändå kan bli verklighet...
Jag är utbildad instruktör i Brukshundklubben och uppvuxen i ett hem där det alltid funnits hundar. Innan jag skaffade rottweiler var det schäfer. Men ett tag hade vi även en Shetland sheepdog. Hemma hos oss finns det nu två rottweiler hanar, Buster född i juni 2001 och hans son Gösta född i februari 2006. Då dottern också har skaffat hund finns här även både nu och då även en Jack Russel vid namn Teo. Han är född i december 2005 så det är ofta rabalder mellan honom och Gösta.
Jag gillar rasens energi, beslutsamhet och tydliga kroppsspråk. Det är alltid lika intressant att kunna se vad dom vill och inte vill. Rottweilern är inte någon lättfostrad hund då dom i regel har mycket dominans och självständighet. Detta gör det svårt för den oerfarne.
Jag har haft förmånen att samtidigt ha två stycken att sitta och "beundra", vilket har varit enormt intressant. Att på nära håll få se samspelet hundarna emellan är spännande. Det är ofta mycket små saker som sker, men den andra förstår direkt vad det handlar om. Ett ögonkast, sänkning av svansen, höja lite på huvudet osv.
Det är synd att rasen har blivit klassad som "kamphund", då det faktiskt ursprungligen är en boskapsväktare. Det är väl till viss del storleken som är skrämmande. Men också att så många har hamnat i "fel händer". Det är upp till oss att visa hur trevlig en rottis faktiskt är. Med bättre rykte skulle den kanske inte bli lika intressant för dom som för övrigt inte borde ha någon hund.
är en riktig goding. Han har aldrig riktigt känts som en valp utan mycket mognare. Redan från 9 veckor har han varit med mig på jobbet om dagarna och har aldrig varit till besvär. "Troligen en av Sveriges mest kelade rottisar." Alla i vår "flock" på jobbet kelar och gosar så snart dom får en chans. Gösta har definitivt inget emot det och kastar sig villigt på rygg med magen i vädret.
Gösta är ganska självständig men har ändå stor lust att göra saker tillsammans. Vilket gör att han gärna lyssnar och lär. Däremot har han mer dominans än sin far, men inte på långa vägar som min första rottis, Rocky. Jag har alltid tyckt att Buster avreagerar snabbt men Gösta är riktigt cool. Han ser ut som om han tänkte, jaha... så var det inget mer med det.
kan vara en riktig plåga, men han är alltid såååå glad och lycklig. Det är en egenskap som uppväger mycket annat. Han vaknar på morgonen och tycks säga: - Åh, äntligen en ny härlig dag, nu kör vi.
Buster har aldrig varit speciellt aggressiv eller dominant. Men ändå mycket mer besvärlig att handskas med. Han klarar sig själv, sedan kan jag slå kullerbyttor men han kommer ändå bara när han själv vill. Hans enorma självständighet gör mig galen i bland.
Det värsta han vet är när jag tar i honom för att korrigera något. Nu har jag löst det genom att börja klickerträna i stället. Då blir han enormt positiv och provar gärna olika saker för att få belöning. Men som sagt, hans enorma glädje uppväger en hel del besvär.
min första rottweiler kunde som liten vara mycket jobbig. Det var inte den lättaste hund att lära sig förstå, men han blev som äldre världens goaste. Men bakom den trevliga hunden fanns det åtskilliga timmars lydnadsträning.
Som liten hade han mycket valpaggressivitet. Ville han inte att man skulle ta i honom fick man skylla sig själv om man gjorde det. Men som tur är går sådant över med tiden. Han har alltid varit ganska dominant och har med jämna mellanrum försökt att vinna över mig.
Han var en riktig gentleman och tyckte inte om att slåss, det undvek han helst. Därför hade vi aldrig några problem med andra hanar. De sista 4 år lekte han med kompisens rottweilerhane och det fungerar bra. Han utnyttjade sitt kroppsspråk enormt vid hundmöten.
Däremot var han väldigt förarberoende och gjorde vad som helst för att jag skulle vara nöjd och glad. Därför har han alltid varit tacksam att träna lydnad med. Förstod han inte provade han direkt något nytt, allt för att få beröm.
Hans motto var alltid:
-Tillsammans är vi oslagbara.