Så snart som Hunden hade blivit skapad, slickade han Gud Faders hand och
Gud Fader klappade honom på huvudet.
Vad vill du, Hund?
Herre, jag skulle vilja bo hos Dig, i himlen, på
mattan framför porten.
Det blir ingenting av med det, sade Gud Fader. Jag behöver ingen hund,
ty jag har ännu inte skapat tjuvarna.
När ska du skapa dem, Herre?
Aldrig. Jag är trött. Nu är det fem dagar som jag har arbetat, det är på
tiden att jag vilar mig. Jag har nu gjort dig, Hund, mitt mästerverk.
Det är bäst att jag lugnar mig efter detta. Det är aldrig bra att en
konstnär anstränger sig utöver sin inspiration. Om jag fortsatte att
skapa, skulle jag måhända misslyckas med mina göranden.
Gå hund! Gå fort och installera dig på jorden. Gå och var lycklig.
Hunden drog en djup suck.
Vad skall jag göra på jorden, Herre?
Du skall äta, dricka, växa och föröka dig.
Hunden suckade ännu sorgsnare.
Vad behöver du då mer?
Dig, min Herre och Mästare. Skulle inte du också kunna slå dig ner på
jorden?
Nej, sade Gud Fader, nej, Hund! Jag försäkrar dig. Jag kan omöjligt slå mig ner på jorden för att hålla dig sällskap. Jag har andra järn i elden. Denna himmel, dessa änglar, dessa stjärnor, jag försäkrar dig, det är en mängd bekymmer.
Då sänkte Hunden huvudet och började gå sin väg. Men han vände tillbaka.
Ack, Herre Gud, om det bara där borta funnes någon sorts herre, någon
som Du.
Nej, sade Gud, det finns ingen.
Hunden gjorde sig så liten han kunde och bönföll ännu mer bevekande:
Om du ville, Herre Gud Fader….. Du skulle väl alltid kunna försöka……
Jag har gjort vad jag har gjort. Mitt verk är avslutat. Aldrig kommer jag att skapa en bättre varelse än du. Om jag skapade någon mer i dag, det känner jag i lillfingret, så skulle han bli misslyckad.
Ack, Herre Gud, sade Hunden, det gör ingenting om han är misslyckad, om jag bara kunde få följa honom överallt där han går och ligga vid hans fötter när han står stilla.
Då fylldes Gud Fader av förundran över att ha skapat en så god varelse,
och han sade till Hunden:
Gå! Det skall ske enligt ditt hjärtas önskan.
Och han återvände till sin ateljé och skapade människan.
Människan är misslyckad, naturligtvis. Gud Fader
har ju själv sagt det.
Men hunden är storbelåten!